i DONT GiVE A DAMN
Nu struntar jag i vad jag får för jobb. Bara jag får ett jobb är jag nöjd. Jag har alltid sagt att telefonförsäljning ska jag aldrig hålla på med. Jag vill inte. Men måste jag så måste jag.
Jag klarar inte av detta längre. Man får ju panik av att sitta hemma och vara arbetslös hela dagarna. Eller, "arbetssökande" kanske låter bättre, låter inte lika farligt som att vara "arbetslös". Jag vill verkligen inte jobba med telefonförsäljning, jag kan sträcka mig så långt som till kundtjänstjobb men inte telefonförsäljning. Om det nu är så att jag får ett jobb på tex. Transcom så tänker jag ta det jobbet medans jag letar efter ett annat.
Tror ni att telefonförsäljning är något för mig?
Nu är jag ensam hemma med. Mamma slängde igen dörren och var påväg till jobbet. Här är det bara glada miner ska jag få be att tala om. Jag måste verkligen hemifrån snart. Hoppas att Pär får en lägenhet i Borås snart så det kan vara min tillflyktsplats. Man ska inte rymma från problemen men detta är fan "over the top". Jag orkar inte bråka mer. Efter att jag tog ut min p-stav så har jag inte haft någon anledning till att bråka. Men det förstår inte min lilla mamma, hon tror att jag fortfarande ska gapa, skrika och gråta för att hon tittar på mig. Jag blev ju sur för minsta lila under två års tid. Aldrig mer, jag har lärt mig något av det. Hormonerna som sköts ut i min kropp var för många, jag mådde inte alls bra men nu när den är borta (sedan februari) så mår jag som en prinsessa, verkligen. Jag skriker, gapar och gråter inte om jag verkligen inte behöver. Jag menar, varför ens höja rösten? "Jag hör dig ändå", eller vad säger ni?
Varför är det så att föräldrar höjer rösten åt sina barn? Lyssnar vi bättre då? Vad tror ni?
Jag klarar inte av detta längre. Man får ju panik av att sitta hemma och vara arbetslös hela dagarna. Eller, "arbetssökande" kanske låter bättre, låter inte lika farligt som att vara "arbetslös". Jag vill verkligen inte jobba med telefonförsäljning, jag kan sträcka mig så långt som till kundtjänstjobb men inte telefonförsäljning. Om det nu är så att jag får ett jobb på tex. Transcom så tänker jag ta det jobbet medans jag letar efter ett annat.
Tror ni att telefonförsäljning är något för mig?
Nu är jag ensam hemma med. Mamma slängde igen dörren och var påväg till jobbet. Här är det bara glada miner ska jag få be att tala om. Jag måste verkligen hemifrån snart. Hoppas att Pär får en lägenhet i Borås snart så det kan vara min tillflyktsplats. Man ska inte rymma från problemen men detta är fan "over the top". Jag orkar inte bråka mer. Efter att jag tog ut min p-stav så har jag inte haft någon anledning till att bråka. Men det förstår inte min lilla mamma, hon tror att jag fortfarande ska gapa, skrika och gråta för att hon tittar på mig. Jag blev ju sur för minsta lila under två års tid. Aldrig mer, jag har lärt mig något av det. Hormonerna som sköts ut i min kropp var för många, jag mådde inte alls bra men nu när den är borta (sedan februari) så mår jag som en prinsessa, verkligen. Jag skriker, gapar och gråter inte om jag verkligen inte behöver. Jag menar, varför ens höja rösten? "Jag hör dig ändå", eller vad säger ni?
Varför är det så att föräldrar höjer rösten åt sina barn? Lyssnar vi bättre då? Vad tror ni?
Kommentarer
Trackback
